Du behöver inte lösa varje tung dag

Vissa perioder i livet är helt enkelt tunga.

Inte dramatiska. Inte inspirerande. Inte en läxa du genast känner dig tacksam för.

Bara tunga.

Jobbet kanske gör ont. Du kanske känner dig besviken, utmattad eller osäker på vad som händer härnäst. Du kanske längtar hem på ett sätt som plötsligt känns fysiskt – gatorna du känner, språket du inte behöver tänka på, människorna som kände dig innan den här versionen av ditt liv.

Och mitt i allt det är du fortfarande förälder.

Ditt barn vill fortfarande ha frukost.

Hen vill fortfarande visa samma leksak för femte gången.

Hen vill fortfarande att du sätter dig bredvid, svarar på en fråga, läser en bok, hittar den försvunna strumpan.

Och kanske tänker du tyst:

Jag har knappt ork nog för mig själv. Hur ska jag kunna ge ork till någon annan?

Kanske är svaret: det behöver du inte alltid.

Kanske försöker vi för hårt att lösa varje svår känsla

Det finns mycket press i föräldraskapet på att vara närvarande, positiv, engagerad och känslomässigt tillgänglig.

Allt det är bra.

Men ibland blir det ännu ett krav:

*Jag har det tufft, alltså måste jag snabbt fixa mig själv så att mitt barn inte märker något.*

Tänk om du inte kan?

Tänk om i dag helt enkelt är en ledsen dag?

Tänk om du längtar hem?

Tänk om jobbet har tagit mer av dig än du trodde?

Kanske behöver inte varje svår känsla förvandlas till en lösning före läggdags.

Ibland är situationen som den är. Och att acceptera det kan vara snällare än att kämpa emot hela dagen.

Ditt barn behöver ingen föreställning

Barn behöver kärlek, trygghet och samhörighet.

De behöver ingen underhållare.

Du behöver inte skapa en magisk eftermiddag för att du hade en hemsk morgon. Du behöver inte baka, pyssla, ordna en pedagogisk aktivitet och le dig igenom middagen.

En svår dag kan samhörighet se väldigt vardaglig ut. Det kan vara:

• att ligga tillsammans i soffan
• att äta en enkel middag ihop
• att gå en sväng runt kvarteret
• att låta ditt barn leka bredvid dig medan du sitter tyst
• att läsa en enda bok
• att titta på något tillsammans
• att säga: ”Jag är lite trött i dag, men jag är glad att vara med dig.”

Det räknas ändå.

Kanske mer än vi tror.

Det är okej att ditt barn ser att vuxna har känslor

Det är skillnad på att låta ett barn bära ett vuxet problem och att helt enkelt låta det se att du är människa.

Du behöver inte förklara mötet, jobbsituationen, pengaoron eller de komplicerade vuxendetaljerna.

Men du kan säga:

”Jag har haft en jobbig dag.”

Eller:

”Jag känner mig lite ledsen i dag.”

Och sedan lugna:

”Du behöver inte fixa det. Jag är okej. Jag behöver bara en lugn kväll.”

Det kan lära ut något värdefullt också: svåra känslor finns. De passerar genom familjer. Och kärleken försvinner inte när någon har en tung dag.

Hemlängtan kan finnas bredvid tacksamhet

Att längta hem kan kännas förvirrande när du har byggt ett liv någon annanstans.

Du kan vara tacksam för ditt liv i Sverige och ändå sakna Istanbul.

Du kan älska livet ditt barn växer upp i och ändå sakna livet som formade dig.

Du kan känna dig lyckligt lottad och ensam på samma gång.

Ingen av känslorna tar ut de andra.

Ibland handlar hemlängtan inte egentligen om en plats. Den handlar om att något är lätt.

Att vara någonstans där du förstår skämten utan att översätta dem. Att veta vilken gata du ska svänga in på utan att titta på kartan. Att vara nära människor som kände dig innan du blev ansvarig för så mycket.

Att sakna det betyder inte att du har valt fel liv.

Det betyder att en del av dig fortfarande hör hemma där också.

Kanske är målet inte att må bättre direkt

Vissa dagar är ”Vad kan jag göra för att må bättre?” en användbar fråga.

Andra dagar känns den som ännu en uppgift.

Kanske är en mildare fråga:

Vad skulle göra i dag lite lättare?

Inte bra. Inte löst. Bara lättare.

Kanske betyder det att:

• beställa middag
• ringa någon som känns som hemma
• ställa in något
• gå och lägga sig tidigt
• gå ut med ditt barn i tio minuter för att det känns värre inomhus
• eller inte göra någonting extra alls

Ibland är det mest hjälpsamma att sluta kräva att dagen ska bli något den inte är.

Tunga perioder är också en del av barndomen

Vi föreställer oss ofta våra barns barndom som något vi måste skydda perfekt från våra svåra perioder.

Men barndomen pågår också medan vuxna byter jobb, förlorar människor, längtar hem, oroar sig, återhämtar sig och börjar om.

Det barn kanske minns är inte att varje dag var glad.

De kanske minns att hemmet ändå kändes tryggt. Att någon kramade dem. Att middagen blev av på något sätt. Att du satt bredvid dem.

Att du var där, även när du var tyst.

Så vad ska vi göra?

Kanske finns det vissa dagar något att göra.

Be om hjälp. Ta en promenad. Ring en vän. Prata med någon. Ta en paus. Ändra något som behöver ändras.

Och kanske finns det andra dagar ingenting att lösa.

Dagen är svår. Du är trött. Du längtar hem.

Och kanske är det snällaste du kan göra att erkänna det, utan att göra det till ännu ett personligt misslyckande.

Du kan ha det tungt och ändå vara en kärleksfull förälder.

Du kan ha mindre ork och ändå ge ditt barn något viktigt.

Du kan sakna platsen du kommer ifrån medan du bygger ett liv där du är.

Och du behöver inte veta exakt vad som händer härnäst i dag.

Ibland behöver i dag bara levas.

I morgon får vi ta i morgon.